I torsdags föll växthuset ihop. Eller kanske mer lade sig ner?
Sent på onsdagskvällen kom vi hem efter många, många timmar i bil, varav de sista i ett riktigt snöoväder. Barnen var gnälliga, jag var helt slut och hade ont i ryggen. När barnen väl ätit och somnat vid sådär 22- tiden fanns ingen energi kvar. "Jag orkar bara inte; jag skottar växthusen i mogonbitti" tänkte jag och gick och lade mig.
På torsdag morgon vaknar jag upp och ser att växthusen står där precis som vanligt. Puh! Vi kör morgonrejset och får iväg barnen till skolan. Växthusen står upp. Min man skjutsar barnen. Jag förbereder mig för att ta mig ut i snön. Min man kommer hem igen och frågar desperat: "Har du sett växthuset?!"'. "Eh, nej...vadå?" svarar jag och tittar ut och där ligger det, som en ledsen snöbassäng.
Bara en liten, liten stund innan planerad skottning blev alltså snötyngden för mycket. Otur är inte ett tillräckligt starkt ord här. Det är som om det är orkestrerat från ovan för att påvisa universums makt att styra mitt öde och visa mig hur liten jag är.
Nu har det gått några dagar. Jag har landat i faktumet att det blir en hel del extrajobb i vår och troligen ingen eller en kraftigt reducerad vårskörd. Men det känns faktiskt ok. Om vi nu blandar in universum och högre makter så tänker jag nu att detta bara skedde för att visa mig vilken bra plats jag ändå befinner mig på i livet. Jag är faktiskt inte särskilt påverkad av hela händelsen. Jag känner mer ett jävlar anamma och jag vet att jag fixar detta också. Jag är också tacksam och trygg för att jag har ett fantastiskt nätverk och detta är ingenting jag måste fixa helt själv. Många har hört av sig för att kolla läget och många har erbjudit sig att komma hit och hjälpa mig på plats sedan när snön väl smält.
Så när jag funderar på det, nu några dagar senare, kanske det var tur ändå. Jag har fått flera fina insikter och påmminnelser. Och vem vet, en liten stund till och jag hade kanske varit där inne istället...
